Marx är inte död!

Den finlandssvenske författaren och samhällskritikern Aatos Wirtanen berättade för mig en gång på 1970-talet, att Nietzche hade gjort så stort intryck på honom, att det tog tjugo år innan han var färdig med honom. Själv är jag inte nietzchean men marxist i ordets filosofiska bemärkelse. Jag hyllar den historiska och dialektiska materialismen som den tillämpas av Marx och Engels i deras arbeten, det vill säga den marxska metoden, som är ett oöverträffat verktyg att analysera samhället av i går och i dag med, samtidigt som man då kan skönja möjliga konturer av framtiden.

Någon kanske invänder, att allt vad Marx har sagt inte gäller, eftersom samhället hela tiden förändras. ”Allt flyter och ”man kan aldrig stiga ned två gånger i samma flod”, sade en av de första materialistiska grekiska filosoferna. Det visste även Karl Marx. Alla teorier är efter utvecklingen, eftersom medvetandet om vårt samhälleliga vara alltid kommer efter förändringen, Materien (i filosofisk bemärkelse lika med vår omgivning) utvecklas nämligen snabbare än vårt medvetande om den. Det medför att alla teorier bli föråldrade och i själva verket är gamla redan när de föds. Vi kan dra en parallell till utvecklingen inom krigsindustrin. När ett vapensystem tas i bruk, ligger redan följande på ritbordet. Längre än till de mest avancerade teorierna kan vi emellertid aldrig nå.

Det här insåg förmodligen även Marx. Vad detta snille skrev i exempelvis ”Det kommunistiska manifestet” om kapitalismens utveckling gällde 1848 och var en lysande analys av epoken 1815-1848. Att detta mönster stämmer för alla krisfaser i kapitalismens historia är naturligt, men det stämmer inte in på exempelvis 1890-talets Tyskland eller västvärldens ekonomiska historia 1945-75, den relativt humana kapitalismens inrikespolitiska glansperiod. Den kan ej upprepas, eftersom förändringarna inom teknik, vetenskap och produktion under de senaste årtiondena så radikalt har förändrats. Detta kände man till i östblocket och siade om att kapitalisterna aldrig skulle kunna bemästra vad som i ”realsocialismen” med rätta kallades den vetenskapliga och tekniska revolutionen. Där fick man också rätt.

Det är emellertid inte västerlandet och den västerländska civililisationen som går under utan kapitalismen.

I dag, då kapitalismen råkat in i en kris den inte kan lösa på ett människovärdigt sätt, är Marx analys av kapitalismens historia 1815-1848 åter aktuell, och att en omvälvning står för dörren inser många människor med ett avancerat intellekt. Borgarna känner undergången nalkas. Ett tecken på att så är fallet är, att ett svenskt förlag har givit ut Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”. Förlaget vet hur turerna går i borgerskapets gemak, och borgarnas intellektuella anar, att klockan klämtar för det rådande produktionssättet.

Det är emellertid inte västerlandet och den västerländska civililisationen som går under utan kapitalismen. Civilisationen däremot återhämtar sig efter sin kräftgång under de senaste årtiondena och förs upp på en högre nivå. Samtidigt är de samhälleliga förfallsperioderna då det nya och friska brottas med och segrar över det ruttnande och föråldrade, de mest fruktbara epokerna ur filosofisk, konstnärlig och kulturell synvinkel. Det är då nya tankar föds, Framstegsvänliga intellektuella tvingas under dylika kriser till nya höjder för att kunna försvara och vidareföra humanistiska grundvärden, eftersom de ser allting rasa omkring sig. Klimatkrisen nödvändiggör socialistiska produktionsförhållanden.

En omvälvning sker aldrig innan en samhällsformation börjar ruttna skriver Plechanov. I Sverige har detta varit förnimbart i åtminstone 50 år: I Finland begynte det i början av 1980-taet. Antingen förstörs nu allt, eller så kommer en omvälvning. Denna kan naturligtvis bara genomföras av människor som inser att de lever i ett dekadent samhälle och därför inte har hängt med i svängarna under senare år. Och sådana människor finns, inte bara hos oss utan i hela västvärlden. Vad som gäller är att förena dem samt rikta dem mot ett gemensamt mål. I framtiden dominerar tankearbetet inte det manuella, och tankearbetarna ersätter kroppsarbetarna som skapare av de flesta materiella och andliga värden. Kvar blir de skikt som framtiden inte kan undvara: intelligentian, bönder, småföretagare och hantverkare samt framför allt det revolutionära subjektet, industritjänstmannakåren, som till skillnad från kroppsarbetarna kan styra och förvalta samhället utan kapitalister.